Med Marockoresan kan vi följa livet i en berberby i Atlasbergen. Kvinnorna sköter det mesta jordbruksarbetet, samlar och bär bränsle.

Var tredje i Marocko tillhör ursprungsbefolkningen berber - amazigh.

Marockos ca 10 miljoner berber kallar sig själva för amazigh, fri man eller imazighen i plural. Marockos ursprungsfolk sedan minst 3000 år, är ett folk utan stat, kända för sin starka motvilja mot auktoriteter. De är stolta och  starka frihetskämpar, och vill inte förväxlas med araber, som kom först på 700-talet och mestadels bott vid kusten. Fram till 1933 - 20 år efter övriga Marocko blev franskt och spanskt protektorat - hade ingen utländsk regering lyckats styra över Höga Atlas berberstammar. De anammade visserligen islam redan då araberna kom, men anpassade religionen till sina egna seder och bruk. När iberiska halvön skulle erövras var berbernas ridskicklighet och förmåga att slåss oumbärlig. 
Vill du själv följa livet i en berberby? Marockoresan kan ordna.

Marockos ursprungsbefolkning berberna kallar sig för amazigh.

Det flesta berber / amazigh lever i stamsamhällen, som är snarare en sammanslutning mot externa hot, med en vald ledare. Amazigh är som de flesta marockaner mestadels sunnimuslimer. En amazigh-by består av utvidgade familjegrupper och betonar den personliga friheten, familjen och stammen. Förr tatuerades kvinnor i ansiktet när de gifte sig, för att visa vilken klan de tillhörde. Berbiska lokala styren är mindre auktoritära än de arabiska, kvinnor har högre grad av personlig frihet och bär sällan slöja. Mycket arbete i byarna görs gemensamt, exempelvis husbyggen. Vid behov lånar man en åsna. Det mesta vattnet kommer från bergen och leds i gemensamma bevattningsanläggningar efter ett snillrikt system.   
Den svenska musikstjärnan Loreens båda föräldrar är imazighen (plural av amazigh), liksom Edith Piafs mormor. 

Ett nyskapat skriftspråk, neotifinagh, är numera officiellt.

Många berber bor i Atlasbergen eller Sahara och lever enkelt  – ofta som herdar – enligt nedärvda sedvänjor och traditioner: Många har aldrig varit utanför sin by. 
Nästan hälften av Marockos befolkning talar berbiska, ett mycket gammalt språk som egentligen är fem olika dialekter som inte alltid förstås sins emellan. Och med ett annat språkligt ursprung än arabiskan.
För bara drygt 20 år sedan, 1994, erkändes tamazight som andraspråk och introducerades i skolor och nyhetssändningar. För tio år sedan registrerades neotifinagh som ett världsspråk, 2005 kunde man läsa det vid universitet och först 2011 blev det officiellt språk vid sidan av darija, marockansk arabiska.

Lerfärgade berberbyar i pisé.

Husen är byggda i s k pisé: jord, sten, halm och vatten, som lätt förstörs vid häftiga regn. På dörrarna hänger ofta symboler för att hålla onda andra borta. Inomhus har man trampat jordgolv och soffor längs väggarna. På nedervåningen bor djuren.
Byarna ligger svårtillgängligt för att kunna försvara sig och blir på vintern ofta avskurna av snön. 

Berberkvinnan styr hushållet.

Amazighhushållet styrs av kvinnan. Här bakar hon bröd men sköter också jordlotterna, hämtar vatten och bränsle och har totalansvar för hushålls-ekonomin. Och har mycket högre grad av personlig frihet än arabiska kvinnor. 
Det finns tecken på att berberstammar före arabernas ankomst hade en matriarkalisk organisation. 

Tifinagh - berbernas nya skriftspråk

Med tiden förlorade amazigh sitt skriftspråk. Därför finns ingen litteratur och folkets ursprung är osäkert.
I slutet på 1900-talet togs ett helt nytt skriftspråk neotifinagh fram, baserat på tuaregernas skriftspråk och den största amazighdialekten tamazight. 
Nu ska det läras ut i skolorna, och det finns en egen amazigh TV-kanal. Av det nya alfabetets 55 bokstäver är 22 helt nya. 
Det är inte lätt för barn att behöva lära 3 olika skriftspråk före 10 års ålder. 

Mot det onda ögat.

Amazigh är muslimer men har bakat in mycket av den tidigare animistiska tron. Vidskeplighet spelar stor roll och man bär amuletter för att undvika det onda ögat. Dörrarna pryds för att hålla jinnerna, överjordiska väsen, borta. 

Tatueringar.

De äldre kvinnorna är tatuerade i ansiktet och på händer och fötter. Det visar vilken stam de tillhör.
Vid festliga tillfällen pyntas kvinnornas händer och fötter med mönster gjorda i henna (obs grön, ej svart), som anses hälsobringande och välgörande. 

Nomader halva året.

Några imazighenfamiljer är fortfarande pastorala nomader, som flyttar mellan betesmarker. De har en permanent bostad, ofta i dalgång, där de driver jordbruk och bor vintertid. Om våren flyttar de upp boskapen i bergen för bete och bor då i tält. 

Kvinnorna på fälten.

I oaserna odlas oliver, vete, korn, grönsaker, dadlar och fikon. Männen tar hand om kreaturen medan kvinnorna sköter lotter och träd som ligger närmast byn. Ofta delar byn på ett gemensamt sägesmagasin, agadir, där man också kan förvara vapen och sina rikedomar.